Vid vilken ålder upphör rätten till vård? - Formsvackan

Igår körde jag in min 78-årige far till akuten vid länslasarettet. I ett halvårs tid har hans knän inte burit honom. Han har vinglat, ramlat och slagit sig. Senaste veckan har han krupit på golvet pga av smärtan i knän och höft.

Idag ringde han mig från en bänk utanför lasarettet och ville bli hämtad. Man hade varit vänlig och kört honom dit i en rullstol då han pga av smärta inte kunde gå.
Nu kryper han åter runt på golvet !

Vem/vilka har genom skattesänkningar, omfördelningar och andra illdåd stulit det land som en gång var det bästa i världen, politiker, direktörer och/eller bankirer ?

Det är förbanne mig skandal att sådant tillåts hända!
Vad säger de som förspråkat skattesänkningar och privatiseringar av vårdinstanser?

Jag tänker på min pappas sista år i livet och alla snorpiga och von oben-bemötanden man stötte på både från hemstjänst och sjukvård, och jag blir vansinnigt upprörd. Han hamnade aldrig i den situation som din pappa var, men han bemöttes fantastikt respektlöst många gånger från de som hade som yrke att hjälpa honom.

Det läggs ofta ett enormt ansvar på vuxna barn när föräldrarna blir gamla

Vem har vilket ansvar ?
Om en människa pga av smärta inte själv kan ta sig ut från akuten, är det väl läkarnas ansvar att erbjuda hjälp, med annat än lån av rullstol till dörren.

Jag har naturligtvis inte för avsikt att låta ärendet stanna vid detta.

Vem som styrt valutasystemet som kontrollerar politiken som reglerar välfärdefördelningen, är ingenting annat än den gamla vanliga soppans kockar.

Formsvackan, tror du på fullaste allvar att det skulle sett annorlunda ut för t.ex 4 år sen?

sudden wrote:
Formsvackan, tror du på fullaste allvar att det skulle sett annorlunda ut för t.ex 4 år sen?

Nej inte alls. Vi får nog gå betydligt längre tillbaka i tiden för att hitta ett bra engagemang inom vården.

Välfärden monteras allteftersom ner i fruktlösa försök att tillfredsställa dem som ändå aldrig kan få nog.

Formsvackan wrote:


Nej inte alls. Vi får nog gå betydligt längre tillbaka i tiden för att hitta ett bra engagemang inom vården.

Välfärden monteras allteftersom ner i fruktlösa försök att tillfredsställa dem som ändå aldrig kan få nog.

Och de som aldrig kan få nog är?

Vem/vilka har genom skattesänkningar, omfördelningar och andra illdåd stulit det land som en gång var det bästa i världen, politiker, direktörer och/eller bankirer ?[/quote]


Det är inte svårt att dela din upprördhet. Det här väcker obehagliga minnen till liv från -88, då en nära anhörig till mig, också 78 år gammal,
hamnade på SöS. Hon skickades hem för att dö hemma. Henne hittade jag oftast på golvet när jag kom, oförmögen att ta sig upp. Hemtjänsten fungerade inte, ingen avlastning.

In till sjukhuset igen där de drogade ner den gamla vilket bröt all samtalskontakt. Upp varje dag efter jobbet tills de ringde till jobbet en dag. "Det är slut nu".

Detta var alltså redan -88 då de fenomen du beskriver började ta form.
90-talet var en katastrof i det här hänseendet. Redan då insåg jag att ingen del av offentlig sektor får kosta det den kostar, i Sverige. Speciellt gäller det äldrevård, men också barnomsorg (större och större barngrupper) och socialtjänst (strypta resurser och cyniska kalkyler).

Sjukvården prioriterar på det sätt du beskriver medan politiker och bankdirektörer förser de egna fickorna med mervärden. Individuell lönesättning får vårdpersonal att agera på sätt som ser behagligt ut i arbetsgivarens ögon.

Endast en del av offentlig sektor får kosta och är generöst försörjd med resurser: polisen!